En frusen dröm

Jan Troells återvänder till Andrées polarexpedition, som han hade dramatiserat i spelfilmen Ingenjör Andrées luftfärd femton år tidigare i en stillsam men suggestiv dokumentär som speglar regissörens intresse för fotografi och för att med filmens hjälp återskapa verkliga livsöden ur det förflutna.

Den korta (61 minuter) långfilmen En frusen dröm om Andrée är en fristående pendang till Jan Troells tidigare spelfilm Ingenjör Andrées luftfärd (1982), i sin tur inspirerad av Per Olof Sundmans bok med samma namn från 1967. Båda filmerna handlar om Salomon August Andrées försök att tillsammans med de yngre kompanjonerna Nils Strindberg och Knut Fraenkel flyga över Nordpolen i luftballong sommaren 1897.

I En frusen dröm återanvänder Troell material från sin egen spelfilm, men lägger precis som Bea Uusmas Augustprisvinnande bok "Expeditionen: en kärlekshistoria" (2013) mer fokus på de handgripliga spår som finns från expeditionen: dagböcker, brev, kläder och utrustning, Strindbergs fotografier som gick att framkalla trots att de legat begravna i snön på Vitön i trettiotre år innan resterna från de tre ballongfararna upptäcktes 1930. Medan Ingenjör Andrées luftfärd var en påkostad spelfilm i färg, punkterad av Strindbergs stillbilder som svartvita dokumentära inslag, sätter En frusen dröm en lupp på fotografierna, utforskar varje detalj, precis som de tre polarresenärerna måste ha begrundat det främmande landskapet som omgav dem. Avsnitten från spelfilmen är nu omvandlade till svartvitt för att ännu mer sömlöst smälta ihop med stillbilderna.

Expeditionen var en nationell angelägenhet såväl 1897 som 1930; Andrées försök att bli först med att nå Nordpolen kan jämföras med den nationalistiska yra som omger stora sportevenemang, och när resterna från lägret på Vitön återbördades till Sverige hyllades de tre männen som hjältar. Ända sedan de döda männens resedokumentation först publicerades 1930 (bara tre månader efter att lägret hade hittats) i boken "Med Örnen mot polen" har fragmenten från resan inspirerat fantasifulla teorier om och försök till rekonstruktioner av vad som hände mellan den 11 juli 1897, då den vätefyllda ballongen lyfte från norra Svalbard (som då hette Spetbergen) och den 8 oktober samma år, då Andrée gjorde sin sista dagboksanteckning.

Senare generationer har sett Andrée som ansvarig för sina två unga medresenärers liv, då hans noggranna planering grundade sig på bristfälliga kunskaper om arktiska väderförhållanden och optimistiska antaganden om den otestade ballongens bärighet och styrbarhet. Fraenkel blev expeditionens tredje medlem sedan meteorologen Nils Ekholm hoppade av eftersom han insåg att ballongen inte var tillräckligt tät. I En frusen dröm läser skådespelarna Max von Sydow, Samuel Fröler, Rolf Lassgård och Anita Ekström ur dagboksanteckningar och brev som ger inblickar i expeditionsmedlemmarnas motiv. Det som går att mäta – inventering av matförråd, väderförhållanden, datum, tidpunkt – varvas med suggestiva referenser till "stridigheter" eller "moral" som får oss att undra vad de egentligen kände och tänkte, tre ensamma män, förlorade i ett landskap av snö och is.

Att Troell fick möjlighet att återvända till ämnet 1997 femton år efter spelfilmens premiär beror förstås på att det då var 100-årsjubileum för polarexpeditionen. Precis som den senare produktionen Maria Larssons eviga ögonblick (2008) speglar filmerna om Andrée-expeditionen Troells intresse för fotografi och för att återskapa verkliga livsöden ur det förflutna med hjälp av filmmediet. De dokumentära bilderna får nytt liv, frusna ögonblick töas upp, och den drömlika atmosfär som finns i Strindbergs foton blir tredimensionell. Allan Petterssons åttonde symfoni dramatiserar bilderna, en filmrulle med bästföredatum 1898 väcker svindlande funderingar kring tid, liksom berättelsen om brevduvorna som lämnar de tre männen ensamma med sina anteckningar, som ska begravas under snön i trettiotre år innan någon läser dem.

Ingrid Stigsdotter (2015)