Sagolandet

Fem års filmande samlat till ett personligt utblickande verk med kritisk syn på det svenska samhällets tillstånd. Jan Troells dokumentära långfilmsdebut väckte stor debatt och gick under lång tid på biograferna runtom i Sverige.

Parallellt med att spelfilmen gick i stå upplevde svensk dokumentärfilm ett ordentligt uppsving under 1980-talet. Jan Troells Sagolandet (1988) hör tveklöst till dess största ögonblick. Marken var sedan länge trakterad, men det här var första gången Troell gjorde dokumentär i det längre formatet. 

I drygt tre timmar och under fem års tid genomfar Sagolandet ett Sverige som i jakten på det fullkomliga samhället är på väg att förlora sin själ. Med dottern Johannas nedkomst och första framsteg som röd tråd, och med den amerikanske psykoanalytikern Rollo May som ledsagare och återkommande samtalspartner till Ingvar Carlsson och Tage Erlander, reflekterar Troell över välfärdsamhällets materiella utveckling och frånvaron av en andlig motsvarighet.

Som dokumentärfilmare är Troell genrens stora betraktare. Hans meditativa foto och associativa klippning frambringar mening och sammanhang ur den synliga verkligheten. Här möts den realistiske berättaren med bildlyrikern. I arton fristående kapitel framställs bilder och motbilder, teser och antiteser. Utgångspunkten är oftast lokal, men resultatet av allmänmänsklig räckvidd. Vardagliga schatteringar på randen mellan glesbygd och civilisation, uteslutning och gemenskap, liv och död. Om livsfarliga björnlokor, kycklingar som sorteras efter kön, trosvissa brukshundsinstruktörer, bilbingo, önskade och oönskade invandrare, skolungdomar som söker framtidshopp. 

I ett återkommande avsnitt skildras en varg på irrfärd i Skåne inför ögonen på medier och skräckslagna invånare. I ett annat avlivas herrelösa katter och hundar av en plikttrogen yrkesman – en av många i filmen – som först kelar med djuren (för övrigt en scen som travesteras i Tomas Alfredsons Fyra nyanser av brunt (2004), då med Robert Gustafsson i rollen som avlivare).

Redan vid filmens premiär 1988 stormade känslorna. Den fick stor spridning runtom i landet och på Fågel Blå i Stockholm visades till exempel Sagolandet under ett helt år. Pressen skrev spaltmeter och privata brev strömmade in till regissören. Vissa anklagade honom för att lämna ut aningslösa individer i lösryckta sammanhang och hela Sverige i en självgod amerikans frihetsretoriska analyssoffa. Andra hyllade Troell, däribland några tillskyndare långt ut på högerflanken. 

Sagolandet är förvisso en djupt politisk film, men knappast i partipolitisk mening. Mot de båda socialdemokraternas försök att försvara folkhemmet – en före detta och en tillträdande statsminister – ställs Rollo Mays utsagor om ett konformistiskt land där ordning och effektivitet blivit viktigare än kreativitet och glädje, tankar som svävar långt över den politiska vardagen. Kritiken framställs i ljuset av Sverige som modell för en social utopi. Snarare än exklusivt riktad mot ett land utgör filmen i dag en civilisationskritik mot västerlandet i stort. Ett samhälle där intolerans och slutenhet växer sig allt starkare. Där människan räds det främmande och stänger in sig för att uppnå trygghet. Där jakten på frihet riskerar att övergå i inbillad frihet och ofrihet. 

Om Sagolandet var omdebatterad då så är den minst lika aktuell i dag, i sin satiriska men också känsliga kritik av ett profitmaximerat, bokstavstroende och alltför lycksökande samhälle. Likväl är det svårt att föreställa sig dagens politiker, något så när med heder och ödmjukhet i behåll, reflektera kring liknande frågeställningar.

I filmen når Troells personliga engagemang kanske djupare än någonsin. Genom dotterns medverkan och andra självbiografiska erfarenheter placerar regissören sig själv i händelsernas värdeladdade centrum. Han är inte bara en neutral observatör utan i hög grad medskapare till den värld han skildrar.

Jon Asp (2015)