Med glorian på sned

Hasse Ekman ger ovetande ut sin sekreterares roman och Sickan Carlsson drömmer att hon är en förförisk nattklubbssångerska med whiskyröst.

Det ska fan vara förläggare. Hur ska Hasse Ekman kunna sälja böcker som heter "Frostnätter" och "Korsdrag"? Någon har skrivit 650 sidor om en assyrisk drottning och på golvet läser den redlösa poeten Stig Järrel upp "Den blodiga giraffen". Någon fjolla som kallar sig Eurydike har skickat in ett manus som säkert är smörja det också: "Ärbarhetens vanmakt" – det tvingar han Sickan Carlsson läsa, fast hon är hans sekreterare.

Hon är också Eurydike. Hennes man, den drickande musikern Sture Lagerwall, bedrar henne med Yvonne Lombard och läser tidningen när Sickan pratar om tiden och vanan. "Vanan dödar kärleken", säger hon. "Var tredje svensk kommer att ha bil om tjugo år", svarar han.

"Den har något visst, en äkthet…" säger Sickan när hon har läst sin bok om ett äktenskap i upplösning. "Det måste hända något! Erotik, förförelse, snöstormar, eldsvådor, vad som helst! Människor är trötta på själsliv och inre konflikter, det fick vi nog av fyrtiotalet!"säger Ekman och håller upp "Paris by Night", som har toplessdansöser på omslaget.
Hon läser "I Afrikas våld" och drömmer att Ekman kastar hennes manus i lägerelden och maken skjuter dem med ett noshörningsgevär.

Hon läser "Paris by Night" och drömmer att hon förför en nattklubbspublik med sin erotiska utstrålning: "Med en kjol som är snäv och en boa som är räv, Eurydiiike. Vicka höfterna ur led för att karlarna ska se, Eurydiiike…"
När Ekman läst "Ärbarhetens vanmakt" är han eld och lågor. Men han vill att Sickan ska skriva om Eurydikes slut så att den olyckligt gifta sköterskan och kirurgen får varandra. Hon vägrar.

Hon drömmer att hon ligger i en surrealistiskt hög sjukhussäng. Ekman ska amputera hennes slut så att hon blir en bestseller, och hennes man berusar sig med etern de behöver till narkosen.

Sen blir det djävulska älskarinnor, krigsrubriker och romantik. Men det närmaste vi kommer erotik (i rollfigurernas vakenliv) är att en kappa glider ner från Sickans axlar.

I sin och Leif Fuhammars "En liten bok om Hasse" från 1993 intervjuar Jannike Åhlund regissören:

"– Jag hade gjort för många ambitiösa filmer som inte gick bra, kommenterar Hasse. Man kan säga att jag bytte ut de seriösa filmerna med Eva Henning mot de mer publiktillvända med Sickan Carlsson. […]

Sitt konstnärliga credo hade han, några år tidigare, redovisat [i ett reportage i SE]. 'Man vill göra filmer som går bra, men samtidigt känna sig konstnärligt snygg. Ett litet balansstycke.'

– Jag tror inte att boskillnaden mellan underhållning och allvarligare film är så dramatisk idag. Framför allt tror jag att det finns en större medvetenhet om hur fruktansvärt svårt det kan vara att 'bara' underhålla; den konsten är så att säga lika stor som konsten att göra konst. […]"

Den otroligt populära sångerskan och skådespelerskan Sickan Carlsson gjorde fyra Hasse Ekman-filmer på tre år: Sjunde himlen, Med glorian på sned, Fröken Chic och Himmel och pannkaka. Hon var energisk. Från 1930-talet till 1950-talet gjorde hon i snitt tre filmer om året, medverkade i radio och spelade revy med Kar de Mumma och Karl Gerhard. Nästan alla hennes filmer var komedier, och de käcka rollfigurerna log glittrande glada leenden och fick som de ville.

2015, då Sickan Carlsson skulle fyllt 100 (hon blev 96), skrev Svenska Dagbladets teaterkritiker Lars Ring: "Sickan lyckades lyfta sina roller från våp till starka kvinnor, envisa ibland. Pigor och överklassflickor men alltid starka, tydliga. Hon tog sina roller från söthetsfacket till stor handlingskraft. Hon var beredd att glittra men aldrig utan att behålla sin personliga vilja och integritet. "

I en runa i Aftonbladet skrev Gunder Andersson: "Sickan Carlsson framträdde aldrig som någon femme fatale, hon var den i grunden hjärtegoa tjejen (=kvinnan) som nog kunde förälska sig, men fortsättningen fick man tänka sig. Det gällde inte minst alla lyckade komedier hon gjorde med Hasse Ekman som regissör på 1950-talet […] Hon var på sitt sätt vardagligheten personifierad, samtidigt som hon hade en scennärvaro som brände genom duken, charmade alla och har kvarstannat i minnet."

Nina Widerberg - från Svensk filmdatabas (2018)