Körkarlen

Victor Sjöströms ikoniska och fantastiska Selma Lagerlöf-filmatisering om den oförbätterlige suputen David Holm, tidigt i filmen utsedd till dödens körkarl, tillhör sedan länge det yttersta skiktet av internationell filmkanon.

Körkarlen var den allra första produktionen i SF:s nybyggda Filmstaden-ateljéer i Råsunda – och vilken debut sedan! Inte för att regissören Victor Sjöström var någon novis direkt. Sedan mästerverket Ingeborg Holm 1913 hade han hunnit med ytterligare ett par. Med Körkarlen gjorde han det igen. Efter filmatiseringen av Karin Ingmarsdotter (1920) var det dags för det fjärde samarbetet med Selma Lagerlöf. Författarens ockult ursvenska symbolvärld tycktes passa som hand i handske med Sjöströms moderna filmvision och kinematografiska kraft.

Återblick i återblicken och inte minst lager av komplicerade dubbelexponeringar – den narrativa och tekniska virtuositeten är en väl dokumenterad anledning till att Körkarlen tog världen med häpnad. Filmens förproduktion och inspelning gick snabbt. Sjöström skrev manus under en veckas tid och fick det godkänt av författaren efter mindre översyn. Den okända danska skådespelaren Astrid Holm mönstrade på bara ett par dagar före inspelning. Desto längre tid tog efterarbetet – flera månader – då Julius Jaenzons banbrytande foto krävde laboratoriets omfattande ingenjörskonst.

Körkarlen förevigades dock lika mycket för sin känslostarka berättelse. Suputen David Holm (Sjöström själv) och hans möte med Georges, dödens körkarl (Tore Svennberg), blev genom sin psykologiska inlevelse en djupt fängslande moralitet. Som också filmens mellantexter aviserade: det är inte fråga om någon vanlig körkarl, utan en som är i sträng tjänst hos döden.

Plågad av dåligt samvete, men oförmögen att vända spiralen, upprepar David Holm gång efter annan sina misstag i ett fattigsverige där stoltheten och bitterheten i väggarna sitter lika djupt som lungsoten i kläderna. Det nya värvet ger honom visserligen möjlighet att se tillbaka på sitt liv – filmen utspelar sig främst i återblickar, mellan den fysiska och den andliga världen – men jakten på syndernas förlåtelse, eller bara en gnutta genuin självinsikt, sker med ständiga förhinder, samtidigt som hustruns desperation växer, ensam med deras två barn. En barmhärtig hand kommer från slumsyster Edit (Astrid Holm), en utsänd som tar på sig att återförena makarna.

I det ödesmättade får nyårsnatten och tolvslaget en alldeles särskild betydelse, tiden då en nyss avliden ärver rollen som körkarl. Lämpligt nog fick filmen också Stockholmspremiär på nyårsdagen, prestigedag för biopremiär och tecken på Sjöströms storhet. Filmen blev en stor publikframgång. Stockholmarna vallfärdade till biograferna och filmen fick ett långt efterliv runtom i landet, i nykterhetsrörelsernas salonger, men också begagnad i uppbyggligt syfte av Frälsningsarmén och av skolan.

Ett år efter Sverigepremiären fick filmen sin internationella premiär på hela 30 engelska biografer. Därefter fortsatte segertåget ut på kontinenten och på andra sidan Atlanten. Ett par år efter Körkarlen försvann Sjöström till USA för en knapp decennielång karriär i Hollywood. Vid återkomsten till Sverige fortsatte han som skådespelare. Sista uppdraget, och vid sidan av rollen som David Holm det mest minnesvärda, blev som den tillbakablickande patriarken i Ingmar Bergmans Smultronstället (1957).

Det är svårt att föreställa sig vare sig den filmen eller Det sjunde inseglet (1957) utan Körkarlen, vilket Bergman nog skulle vara den förste att erkänna. 1957 var märkesåret då han på en gång stal från och betalade tillbaka åtminstone delar av sin skuld till lärofadern.

Selma Lagerlöfs roman har filmatiserats ytterligare två gånger, 1939 av den namnkunnige fransmannen Julien Duvivier och 1958 av Arne Mattsson, men utan att komma i närheten av Victor Sjöströms prestation.

Jon Asp (2015)

Filmen är stum men har pålagd musik. av Matti Bye Ensemble.