Mamma

Suzanne Ostens debut om hennes mamma Gerd Osten, den framstående debattören och filmkritikern som ifrågasatte normer, vägrade att kompromissa och kämpade för att få göra film, men som blev sjuk och till slut inlagd på mentalsjukhus.

Året är 1939. Kriget bryter ut och förlamar Europa, inklusive Sverige. Gerd Osten är en framstående filmkritiker (under signaturen Pavane) och debattör. Hon arbetar oavbrutet och sliter för att kunna förverkliga sin dröm – att göra film. Med inspiration från Europa tänker hon spränga gränser och skapa något nytt. I periferin finns dottern.

Suzanne Ostens debutfilm är baserad på hennes mammas dagböcker från 1939–1944. Det är en historia om ett Sverige som lever i skuggan av kriget och om kvinnans situation på 40-talet, med frågor som är aktuella även idag. Gerd kämpar för att få vara en skapande människa i ett patriarkalt samhälle och försöker kombinera yrkeslivet med föräldraskapet. Hon vill inget hellre än att göra film, men filmbranschen domineras av äldre män som avgör vem som ska få chansen. För den filminbitne är det särskilt intressant att se porträtten av filmmogulerna, i synnerhet Ingmar Bergman.

Mot slutet av kriget blir Gerd sjuk. Paranoid lever hon i ständig skräck att kriget ska bryta ut igen. På 60-talet får hon diagnosen paranoid schizofreni och blir inlagd på sjukhus.

Suzanne Osten och hennes halvsyster hade en kaotisk uppväxt. Fäderna fanns inte närvarande och mamman klarade inte av att ta hand om barnen. Tidvis levde de i ren misär. Suzanne rymde flera gånger. Barnvårdsnämnden kopplades in.

Uppväxten har i högsta grad påverkat Ostens film- och teaterskapande. Det utsatta, övergivna barnet står ofta i fokus, liksom den skapande människan. I Bengbulan lever en 12-årig flicka med en ensamstående psykiskt sjuk mamma – man kan se den som en fortsättning på Mamma. I Tala! Det är så mörkt söker en ung vilsen nynazist upp en psykolog och i Bröderna Mozart följer vi en teatergrupp på nära håll. Ostens filmer har oftast också en politisk dimension.

Att Osten fastnade för barn- och ungdomsteater (framför allt genom Unga Klara) och att skildra barndomen var naturligt. Hon har sagt att ”Kanske är det rätt att det är min egen barndom jag letar i efter i denna lidelse. Den barndom jag aldrig fick eftersom min uppväxt var så underlig. Att jag ständigt måste göra den här resan till barndomen, slita i min längtan, gestalta den. Det är just barnet i oss kreativa människor använder oss av och vill skydda hela livet genom valet att bli konstnär.” Och hon har inte väjt för svåra ämnen: Alkoholism, separation, anorexi, Gud och döden. Många av hennes föreställningar för barn har kritiserats av vuxna men Osten menar att barn är kompetenta och konstruktiva varelser som precis som vuxna behöver diskutera och utforska livets svårigheter.

Malin Ek, som ofta har samarbetat med Osten såväl på Unga Klara som på film, belönades med en Guldbagge för bästa skådespelerska. Hon gör en strålande insats som Gerd och pendlar skickligt mellan styrka och skörhet, när den självständiga kvinnan kämpar till den grad att hon går sönder.

Suzanne Osten har inom teatern varit ovärderlig för barnen, både i Sverige och utomlands, och inom filmen påminner hon ständigt oss vuxna om vart samhället är på väg och var allt börjar – hos barnet.

Lova Hagerfors (2015)