Il capitano

Trippelmordet i Åmsele 1988 stod i förgrunden i Jan Troells försiktigt rekonstruerande och naturlyriska skildring av ung ungdom på vift, Il Capitano.

1988 inträffade de uppmärksammade Åmselemorden, ett trippelmord på en familj i den västerbottniska byn. Redan i samband med rättegångarna uttryckte Jan Troell en vilja att göra en film om dåden, vilket mötte kritik i media och även skapade viss tveksamhet hos regissören. Men tre år senare var det ändå premiär för hans naturlyriska skildring av ung rebellisk ungdom på vift. Titeln Il Capitano syftar på namnet på den manliga gärningsmannens rockband från tonårstiden.

Troell hade tidigt varit noga med att avsäga sig all spekulation, vilket också märks. Det är själva resan mot dramats höjdpunkt som är filmens mening, inte dåden. Tillsammans med filmens manusförfattare Per Olov Enquist hade Troell visat särskild hänsyn. Till exempel syns knappt offrens ansikten alls, vilket fick Aftonbladets Jan-Olov Andersson att tala om konstnärlig tvångströja, ”styrkan i scenerna minskar tveklöst när offren […] bara suddigt skymtar förbi i några sekunder”.

Frågan är om inte detta ovisade snarare skänker filmen en särskilt integritet. Fokus är helt och hållet på gärningsmännen, de två unga finländarna, i filmen kallade Jari (Antti Reini) och Minna (Maria Heiskanen) - han som självutnämnd kapten, hon som den lydiga soldaten. Vi får följa dem från deras första möte, från att han nästan handgripligen plockar upp henne i sin bil på gatan till, långt senare, deras avvikande minnesbilder efteråt, vem triggade egentligen vem?

Å ena sidan har vi hans dragningskraft, ett uppmärksamhetstörstande barn med utstrålning. Å andra sidan har vi hennes outgrundlighet, som hon i brist på annat dras till det oförvägna i honom. Men framför allt har vi kanske den unga ledan: det likgiltiga och utsiktslösa; huvudpersonernas kringflackande tillvaro som i filmen blir nästan förgörande, outhärdlig för åskådaren att bevittna, men också i det djupt betydelsefull.

Troell undviker med något undantag psykologiska förklaringsmodeller. Il Capitano är som en tillståndsskildring av ett par psyken, men också av sin omgivning, ett folkhemssverige bestående av ödemarker, tidningslöp och dansbandsgig. Om man så vill, ett slags ”Uppehåll i myrlandet”, för att anspela på Troells novellfilm från 1965 om en man som bestämmer sig för att checka ut ur vardagen. Il Capitano är visserligen en roadmovie - paret förflyttar sig mestadels i en vit Saab - men relativt händelselös. Det är dimma, dagg och en iscensättning av tomheten, fast avsevärt mindre tillspetsat än i regissörens dokumentär Sagolandet tre år tidigare.

En sinnligt observerande kamera och fint rytmiska övergångar förstärker intrycket här. Troell införlivar också ett stilla rekonstruerande berättande, skiftande perspektiv och små förskjutningar. I Sydsvenska Dagbladet jämförde Jan Aghed med bildlyrikern Terrence Malick, sannolikt också påmind om det besläktade temat i dennes debut Det grymma landet (1973). Indelad i nio kapitel, från ”Småtjuven” till ”Rekonstruktion”, låter filmen slutligen huvudpersonerna minnas händelserna från brottsplatsen. Flera lager av iscensättningar som sammantaget visar på det vanskliga i att rekonstruera med anspråk på objektivitet, oavsett om det gäller verklighet eller fiktion.

Il Capitano var Troells första spelfilm sedan Ingenjör Andrées luftfärd 1982 och blev ordentligt prisbelönad, Guldbagge för bästa film och även Silverbjörnen i Berlin för bästa regi.

Jon Asp (2015)