Jag heter Stelios

Filmatisering av Theodor Kallifatides självbiografiska roman "Utlänningar", som i regi av Johan Bergenstråhle blev en av de första filmerna om efterkrigstidens invandring till Sverige.

1970 kom Theodor Kallifatides ut med den självbiografiska romanen "Utlänningar", som skildrar några grekiska invandrare i Stockholm med den unge Stelios i huvudrollen. Regissören Johan Bergenstråhle fastnade för historien om grekernas möte med det svenska samhället och beslutade sig för att göra film av romanen. Manuset skrev han tillsammans med Kallifatides.

Stelios (Konstantinos Papageorgiou) har nyss anlänt till Sverige och hamnar i ett rivningshus på Kocksgatan 48 på Södermalm i Stockholm, tillsammans med flera andra greker. Till en början delar han ut tidningar men får sedan jobb på en restaurang. Minnena från Grekland är ständigt närvarande och han har det inte helt lätt att manövrera i den svenska tillvaron.

Flera av kritikerna nämnde med rätta de grekiska skådespelarna som en av filmens stora behållningar. Inte minst Anastasios Margetis som spelar den åldrade Tomas, som plågas av eksem, begynnande cancer, hemlängtan och tilltagande ångest, ger historien en särskild intensitet och närvaro.

Sun Axelsson recenserade filmen i Chaplin. Hon inledde sin recension med ett citat ur "Utlänningar: ”Det är svenskens moraliska överlägsenhet som skapar hans behov av att vara sjuksköterska och det kräver förstås en patient. Det kan vara Biafra eller en zigenarfamilj, svensken närmar som problemet som vårdare, inte som medarbetare och han stiger ner från himmelen, han går inte på marken som patienten går på.”

Axelsson lyfter upp mycket som är väsentligt med Jag heter Stelios. Hon imponerades av hur Bergenstråhle med känslighet och värme skildrat grekernas liv i Sverige. Hon noterade också att Kallifatides "Utlänningar" var en grekisk bok om svenskar medan Jag heter Stelios blivit en svensk film om greker. Hon sammanfattar: ”Någonstans i kontakten mellan regissör och romanförfattare har ett mycket levande verk skapats -- inte minst tack vare de fantastiska skådespelarna i filmen. Det är främst deras rolltolkningar som gör att den lever så starkt inom en när man går hem från biografen. (-) Bergenstråhle har också med hjälp av en grekisk dialog, som sakkunnigt utnyttjat alla språkvalörer, mustiga uttryck och svordomar, kunnat skapa en film som med ömsinthet och värme skildrar främlingskapet bland utlänningarna i Stockholm. (-) Jag heter Stelios är en bra och viktig film."

Andra recensenter var också positiva, framför allt till skildringen av grekernas tillvaro och till skådespelarnas insatser. Men flera tyckte också att filmen aldrig lyckades ta sig förbi det ytliga berättandet, att den som inlägg mot svenska fördomar och attityder var utan udd och att beskrivningen av svenskarna i filmen saknade nyanser och snarare var schablonartad.

Jag heter Stelios fick premiär i tävlan på festivalen i Venedig, där den belönades med kritikerpriset. Och i Sverige fick Bergenstråhle senare en Guldbagge för sin regiinsats för filmens ”klara och insiktsfulla konfrontation med en osvensk verklighet.”

I Sverige svek publiken men utomlands gick filmen desto bättre. Den såldes till England, Finland, Grekland, Jugoslavien, Polen, Tjeckoslovakien, Västtyskland och USA. Kanske var svenskheten lättare att ta till sig med distans?

Med migrationsfrågans påtagliga aktualitet i Europa idag känns Jag heter Stelios mer aktuell än på länge. Den ifrågasätter många av våra beteenden och ger en historisk dimension av migration och Sverige.