Utvandrarna

Svältande familjer som drömmer om ett bättre liv dör på färden över havet. Första delen av Jan Troells storverk sågs av en halv miljon svenskar.

– Har du tagit allt det andra så kan du ju det här med, vrålar Max von Sydow och kastar upp de sista stråna av den borttorkade skörden mot himlen.

Prosten håller husförhör om överheten medan allting ruttnar eller brinner upp och barnen äter vad som helst. Till slut tar de djärvaste i Korpamoen fram det de gömt under madrasserna: broschyrerna om Amerika, där maten sprutar upp ur jorden och alla är lika mycket värda. Och lever man i Jesus kan man prata engelska så fort man kommit över landgången.
Utvandrarna och Nybyggarna hör till den svenska filmhistoriens mest älskade verk. Inhemska kritikerna skrev om "höviska bokillustrationer", men de amerikanska recensenterna var överväldigade. Troell berättade om deras land.

"Genom hela filmen tänkte jag: jag vill åka till Amerika, till det land som beskrivs i utvandrarens handbok." – New York Times om Utvandrarna

"Likt Karl Oskars barn har vi förlorat kontakten med vårt ursprung. Troell får oss att förstå vidden av det mod och den övertygelse som drev våra förfäder till Amerika. 'Nybyggarna' är förvisso en svensk film. Samtidigt är den en av de ytterligt få autentiska amerikanska tragedierna." – New York Times

Ett kvarts sekel senare skrev Per Ögren i BLM: "[Är] kritikerna blinda? Känner de inte igen ett mästerverk när de ser ett? Att tala om ’bokillustrationer' när varje bild – stenig, brungrå jord, en sjösjuks ansikte, ett bönemöte hos den fromme sekteristen Danjel Andreasson – är ny, jungfrulig, frisk, obrukad! […] Den ’personliga och bärkraftiga stil’ som svenska kritiker efterlyste fanns ju där hela tiden, för den som ville se.”

Utvandrarna sågs av en halv miljon svenskar, och drog på fyra månader in mer pengar än någon svensk film dittills. Vilhelm Moberg, som vägrat låta någon filma romansviten, ändrade sig efter Här har du ditt liv – Troells film efter Eyvind Johnsons svit "Romanen om Olof".

Utvandrarna börjar med en bild av en hage full av sten. Bakom en stengärdsgård arbetar någon vi inte ser. Men vi hör de tunga, jämna slagen av ett redskap. Genom hela filmen ska vi höra ljuden av människors arbete.

Troell började fotografera som tonåring, för att hans bästa vän gjorde det. "Min kärlek till stillbildsfotot har jag […] bevarat genom att jag fortfarande tycker det är spännande med statiska bilder där bara någon liten detalj – kanske en vindil – rör sig och ger en känsla av liv" säger han intervjuad av Jon Dunås och Mikael Tapper i Filmhäftet. De talar om att hålla fast vid sina intuitiva ingivelser, och Troell berättar att han inför en scen i Ole dole doff tittade ut genom fönstret och såg ett gammalt par som arbetade i en trädgård. Det blev en bild i filmen.

Max von Sydows Karl Oskar är i Utvandrarna gift med Kristina, som spelas av Liv Ullmann. Hon har beskrivit Troells metod som dokumentär. I en närbild där hon hade repliker vände han plötsligt kameran mot en fluga. Han såg något han tyckte var intressant och ville titta närmare på det. I film efter film är det precis det han gör.

Just Ullmanns fluga kom inte med, men New Yorkers berömda kritiker Pauline Kael skulle ha uppskattat den. "[Troell] komponerar varje scen som om det vore hans sista, men samtidigt vidgar han vår uppfattning om vad filmlyrik egentligen är, för han är högstämd och ändå poetisk, disciplinerad och ändå hänförd. […] I filmhistorien har det bara funnits en handfull regissörer som också stått bakom kameran, och ingen fotograf-regissör har tagit sig an en uppgift av denna omfattning. Strängt taget är Troell den första riktigt stora fotograf-regissören och han skänker en ny visuell och tematisk enhet åt filmen. Han tycks låna ytterst lite av traditionell film och – till skillnad från Bergman – närmast ingenting från teatern. […] Snarast påminner 'Nybyggarna' om ett verk av någon stumfilmsmästare. Också här är det som om allt visas på duken för första gången." Det är en vacker beskrivning av Jan Troells mästerskap.

(Citaten är översatta av Per Ögren, BLM nr 5 1995.)

Nina Widerberg (2017)