Flickan i frack

Karin Swanström spelar Wadköpings skräckinjagande härskarinna i sin feministiska Hjalmar Bergman-filmatisering om studentskan som går på bal i sin brors frack.

Curry Kocks garderob är så full av sidenslipsar att den knappt går att stänga, men hans syster får inte ett öre till kläder. Till sist får hon nog och går på bal i sin brors frack. När hon gör entré klädd och klippt som en man, stannar allting upp. Med ett mångtydigt leende går hon runt och bugar för sina vettskrämda bekanta. När chocken lagt sig vill en rad upphetsade kavaljerer dansa med Katja, men hon tänder en cigarr och dricker sig full i baren i stället. Sedan dansar hon med en flicka och ramlar av en bänk. Hennes far ger henne en örfil och kallar henne slyna.

Männen är ingenting att räkna med här. Katja får banka i den vilt flörtande Ludwig franska verb för att han ska kunna ta studenten: "Först när man lär känna dig, förstår man vad en verkligt solid dumhet vill säga!". Hennes bror är en hånfull sprätt som kräver att hon håller honom med vita handskar. Hennes far är rätt och slätt misogyn, och tidningsredaktören och lektorn är infama. Den lätt senila rektorn är den enda som är riktigt klok.

Det är kvinnorna som har något i huvudet. Katja reser sig ur förtrycket och får skydd av "den vilda horden av lärda kvinnor": en nervspecialist, en docent i nordiska språk, en filosof "på grund av näsans form" (filmens texter har Hjalmar Bergman skrivit), en som inte är lärd men finurlig och förmögen, och en docent i jämförande anatomi – den sistnämnda med kort hår, cigarr, monokel och en väldigt manlig kjol. Staden styrs av en respektingivande änkedomprostinna som slår folk med käppen om de inte gör som hon säger.

Ärkedomprostinnan spelas av filmens regissör Karin Swanström. Efter sin första filmroll, i Mauritz Stillers De landsflyktige, beskrevs hon som "den vackraste medelålders dam med scenisk rutin som kan uppletas", och hon fortsatte som skådespelerska fram till sin död. Hon gjorde fyra egna filmer, alla stumma, och styrde inspelningarna med järnhand. Som producent på Bonnierfilm och konstnärlig rådgivare på SF var hon en viktig makthavare inom den svenska filmindustrin, ända till början på 40-talet.

När Flickan i frack restaurerades 2008, upptäckte många filmen för första gången.

Dagens Nyheters Mårten Blomkvist blev överväldigad:

"Swanström [har] lyckats med något så svårt som en feministisk komedi. […] Filmens poäng var lika klar som charmen, som mycket låg i den milda ironin, en i svensk komedi sällan sedd gäst. Efter balen flyr Katja till grevens gods Larsbo, bebott av en grupp tydligt lesbiska intellektuella. De är toleranta, men reagerar när Katja vill göra rätt för sig som köksa: strida mot fördomar, visst, ”men den goda maten på Larsbo förstör hon inte!”

Tempo, spel, ton, allt kändes modernt. Varför finns inte Flickan i frack på listor över svenska stumfilmsklassiker, jämte Körkarlen och Berg-Ejvind och hans hustru? Omvärdera! Ge ut på dvd! Visa på tv!"

1926 var man inte lika extatisk, men de flesta var nöjda med denna "behagligt bisarra" filmatisering av Hjalmar Bergmans roman.

"[…] ett gott filmmanuskript, en mängd muntrande scener, roliga texter och bra regi har skapat ett synnerligen fullödigt prov på svensk filmkonst". Så skrev -x i Folkets Dagblad Politiken. I Arbetaren tyckte man tvärtom: "Strindberg har rätt, då han låter biskop Brask säga, att av ingenting blir ingenting." I allmänhet fann kritikerna filmen glad och sommarlätt, vacker och behagligt bisarr. Något klagade man på den lösa kompositionen, på att entrén inte blev den dramatiska klimax man väntat och på att filmen var blekare än boken. "Men främst av allt saknar man det Bergmanska tonfallet, klatschen i berättandet. Det blixtrar fram i texterna, som för övrigt kanske är det roligaste i hela filmen, men det finnes som rimligt är inte i händelsernas utformning. Bergman är en fantastitsk realist. Men filmen lämnar endast realismen kvar." (Stockholms Dagblad) Karin Swanström och Georg Blomstedt berömdes i samtliga recensioner, liksom Magda Holm: "Magda Holm har vunnit så mycket i mjukhet och uttrycksfullhet att det var en upplevelse att återse henne. Hon är så härligt naturlig i sin glittrande munterhet, det är en verkligt personlig stil över hennes spel." (Damsel i Stockholms-Tidningen).

Nina Widerberg (2016)

Filmen är stum men har pålagd musik av och med Lotta Hasselquist Nilsson.