Ingeborg Holm

Ingeborg Holm är en av våra första filmklassiker. Den var den första svenska film som väckte verklig samhällsdebatt och den bidrog till att man faktiskt ändrade lagen om fattigvård. Den är också stor filmkonst och har med sin gripande, realistiska historia en rättmätig plats i den internationella filmhistorien.

1913 hade Victor Sjöströms långfilm Ingeborg Holm premiär, en film som innebar flera triumfer för filmkonsten. Skildringen av änkan som faller på samhällsstegen när maken insjuknar och dör, och som förlorar förståndet när hon blir fråntagen sina barn, var den första svenska film som ledde till en verklig samhällsdebatt. Dagens Nyheter ägnade dagen efter premiären sin förstasida åt ”Fattigvårdskritik på biografen – ett tendensskådespel på Reginateatern. Har fattigvårdsnämnden eller regissören att svara?” Sedan följde en hätsk diskussion om huruvida Sjöströms film var en osaklig sensationsfilm eller en realistisk rapport från verkligheten.

I Stockholms Dagblad skrev en fattigvårdsinspektör ett inlägg med rubriken ”Osund biografkonst” och menade att filmens innehåll inte hade något med dagens verklighet att göra. ”Det i dubbel mening sorgliga filmdramat kommer att bliva till otrolig skada ej minst för de fattiga, som därigenom får en obefogad farhåga för att vända sig till fattigvården.” Nils Krok, som skrivit pjäsen som filmen baserades på, försvarade filmen i Stockholms Dagblad och det gjorde även regissören Victor Sjöström: ”Att Ingeborg Holm skulle kunna åstadkomma någon skada hade jag aldrig tänkt mig – men väl hade jag trott att filmen måhända skulle kunna göra gott i någon vrå genom att hos åskådaren väcka medkänsla för de mindre lottade i samhället.”

1918 ändrades fattigvårdslagen i Sverige. Många ansåg att det var till följd av Ingeborg Holm-debatten. Filmen är i så fall den första filmen i Sverige, och möjligen den första i världen, som åstadkommit faktiska samhällsförändringar.

Filmen blev en stor publikframgång i Sverige. Den såldes vidare till Danmark och England men sedan satte första världskriget stopp för vidare internationell spridning. Senare har dock Ingeborg Holm visats världen över och skrivits in i historien som avgörande filmkonst och den första realistiska långfilmen.

Och filmen är verkligen sann konst. Inte bara påverkade den samhället i sin samtid, Sjöström skapade också en film som berörde djupt och imponerade konstnärligt. På den tiden kunde man inte göra kameraåkningar men Sjöström utnyttjade istället bilden effektfullt i djupled. Scenerna var också fantastiskt detaljrika och skådespeleriet var för stumfilmstiden ovanligt nedtonat. Bortsett från debatten som följde filmens premiär så var recensenterna lyriska.

I Göteborgs Aftonblad skrev man: ”Vi hava förut sett god film inspelad av svenska artister, men ingen som helt kan upptaga tävlan med denna. Ingeborg Holm visar både att våra svenska filmskådespelare lyckats förvärva sig den filmvana, som nödvändigtvis kräves, och att man nu ovillkorligen måste böja sig för filmarnes kamprop: Filmen kan bli konst!” Och Hilda Borgström som spelade huvudrollen överöstes med lovord. I Göteborgs Morgonpost skrev man om: ”en verklig konstfilm av rang, vitt skild från alla värdelösa gottköpssaker i den vanliga genren. Tack vare vår framstående skådespelerska Hilda Borgströms konstnärligt fulländade tolkning av det gripande titelpartiet framställs här på biografduken enkelt och verklighetstroget utan allt effektsökeri ett djupt tragiskt levnadsöde (-). Det storslagna svenska filmverket är ett vackert prov på kinematografkonstens nuvarande höga ståndpunkt.”

Ingeborg Holm kom hela fyra år före Sjöströms Terje Vigen som brukar få symbolisera inledningen på guldåldern i den svenska filmen och den är onekligen värd att lyftas fram minst lika mycket som de senare svenska stumfilmstriumferna. Trots att det gått över 100 år sedan filmen hade premiär känns den makalöst tidlös i både ämne och som konst och den drabbar lika mycket nu som då.

Lova Hagerfors (2016)

Filmen är stum men har pålagd musik av och med Matti Bye och Laura Naukkarinen.