Häxan

Häxor kysser Djävulen i baken, besatta nunnor sticker knivar i oblater, spädbarn stoppas i grytor och präster torterar vem som helst. Benjamin Christensen sparar inte på krutet i sitt "kulturhistoriska föredrag" om häxor och hysteri.

Sekunder efter titeln tonar regissörens ansikte fram ur mörkret. Det är bara hornen som fattas. Han har kolsvart hår, spetsiga öron och diaboliska ögonbryn, och naglar fast oss med blicken. När han dyker upp i filmen har han horn. Hans långa öron står rakt upp, tungan spelar och klorna är längre än händerna.

Ett kulturhistoriskt föredrag, kallade den danska regissören Benjamin Christensen sin film om medeltidens häxprocesser. Med teckningar och pekpinne förklarar han hur man föreställde sig kosmos. I en modell rör sig planeter i sfärer av glas, på träsnitt grinar groteska djävlar och i ett mekaniskt helvete åker syndare upp och ner i grytorna.

I spelscener firar en kvinna ner ett halvruttet tjuvfinger i en öltunna, medan en annan kokar katträck. En armé av häxor flyger till Blåkulla, där skönheter i struthattar köar för att kyssa djävulen i baken innan de ska äta soppa på spädbarn. Nakna kvinnor vänder ryggen mot kameran och den upphetsade Satan kör frenetiskt en stör upp och ner i en bunke han har mellan benen. "Sabbatsmaten tillreds ofta av lik från galgar."

En gammal kvinna skruvas fast i en tortyrbänk, och närbilderna av hennes lidande för tankarna till Dreyers En kvinnas martyrium. "Som en andlig farsot utbreder sig häxvanvettet […]. Under loppet av ett par århundraden brändes för trolldom över åtta miljoner kvinnor, män och barn." I den här filmen underdriver man inte.

"I medeltida kloster förtätar sig djävulsångesten till en nästan hopplös förtvivlan." Den onde får en nunna att sticka kniven i en oblat. Hennes medsystrar blir smittade av vansinnet och börjar rulla med ögonen och dansa som besatta.

Århundraden senare är Tora Teje kleptoman. "Dessa tvångshandlingar, dessa somnambula omtöcknade tillstånd sammanhänga med de nervsjukdomar, som vi sammanfatta under namnet hysteri. Och det finns flera beröringspunkter mellan forntidshäxan och den moderna hysterican." Och åtrån? "Hos nutidshäxan är det icke djävulen utan t.ex. en uppburen skådespelare, en prästman på modet eller en känd läkare, som stör nattens ro."

Christensens debutfilm Det hemmeligsfulde X är så visuellt innovativ att man jämfört honom med Griffith. Men han ville gå längre. "Jag är emot alla dessa filmatiseringar… Jag vill hitta ett sätt att göra ren film." I Häxan kastade han handlingen överbord och skildrade fantasier på samma sätt som det reella. När hästen med lakanet lunkar runt på häxsabbaten förstår man att surrealisterna tyckte att man skulle se Christensens filmer i stället för Dreyers.

Christensen hittade verkligen ett nytt sätt att använda filmmediet. Han vågade börja med ett långt pedagogiskt avsnitt, använda nästan bara amatörer i rollerna, blanda skräckfilmseffekter med minst lika skrämmande realism och avsluta med en humanistisk apell. Häxan liknar fortfarande inget annat.

Det tog tid att göra den. 1919 hittade Christensen inkvisitionshandboken "Malleus Maleficarum", och började studera häxeri. När projektet tagit form gav Svensk Filmindustri honom fria händer och köpte en dansk studio där han kunde göra sin film bakom lyckta dörrar. När Häxan hade premiär 1922 hade SF betalat historiens dyraste skandinaviska stumfilm. Den klipptes hårt i många länder och förbjöds i USA, och var en världssuccé.

Johan Ankarstjernes foto gjorde intryck. Marfa, DN: " […] Varje detalj är utmejslad med den ytterligaste omsorg, effekterna äro beräknade av en konstnärs säkra stilkänsla och i vissa scener, till exempel inkvisitionsdomstolen, leder kompositionen tanken på högrenässansens arkitektoniska freskomåleri. Belysningseffekterna äro utsökt vackra […]."

Efter två filmer för tyska UFA – och en roll i Stillers Vingarne – värvades Christensen av MGM, och fortsatte hos Warner Brothers. Efter ett fiasko och sex hyfsade framgångar åkte han hem. Hans sista uppdrag var trilogin The Haunted House, Seven Footprints of Satan och House of Horror, där författaren Cornell Woolrich var med och skrev manus. Tillbaka i Danmark gjorde Christensen flera filmer om sociala problem.

Nina Widerberg (2016)

Filmen är stum men har pålagd musik av Matti Bye Ensemble.