Berg-Ejvind och hans hustru

En mäktig änka och en fredlös främling flyr vilt förälskade upp i de isländska bergen. Det praktfulla ödesdramat fotograferades av Julius Jaenzon, och den svenska filmen fick sitt genombrott i världen.

"Ingen kan löpa ifrån sitt öde, även om han sprang fortare än vinden." Berg-Ejvind och hans hustru är ett starkt ödesdrama om ett isländskt kärlekspar i mitten av 1800-talet.

När den rika änkan Halla och den fredlöse Ejvind flytt undan lagen, lever de som "bergens härskare". De har sitt hem i en grotta vid ett väldigt stup, och de får en dotter. När Halla går för att tvätta och Ejvind vittjar snarorna, får den lilla ett rep om midjan för att inte ramla över kanten. Naturen är god och de är lyckliga. Men en vän blir besatt av Halla, och i en dramatisk scen gör Sjöström en dödsföraktande stunt. Fogden är efter Ejvind, och när "människorna" kommer flyr paret högre upp i bergen. Där åldras de, och blir bittra av hunger och köld. "Det var en vinternatt så fruktansvärd att gräsrötterna skälvde av ångest under snön... Svälten närmade sig den fina vävnad, som tiden hade spunnit mellan dem, och ville sönderslita den..." De lägger skulden för sin olycka på varandra, och när Ejvind ska lämna Halla, blottar hon bröstet: "Du kan sticka mig med din kniv här – jag skall inte skrika. Jag skall tro, att jag ger mitt barn di, och att det biter mig i bröstet." Den temperamentsfulla Edith Erastoff, som just har träffat sin motspelare och väntar hans barn, lägger all sin kraft bakom orden. Filmen slut är ett av Sjöströms och Jaenzons vackraste.

Victor Sjöström har regisserat Berg-Ejvind och hans hustru, men det är Julius Jaenzon som har fotograferat den. Deras första samarbete var succén Terje Vigen, och med den nya filmen fick den svenska filmen sitt internationella genombrott. Jaenzon har stor del i det. Han kunde göra avancerade lösningar och var tidig med dubbelprojektioner, men hans foto var alltid fast förankrat i berättelsen. Svenskarnas sätt att skildra naturen som en projektion av rollfigurernas inre, gjorde stort intryck utomlands. IJaenzons väldiga bilder av det mäktiga landskapet i Berg-Ejvind och hans hustru, blir människorna till myror. Forsarna är vilda och stupen djupa, och inne i de fönsterlösa kojorna visar han vad han kan göra med ljus och mörker. Bilderna där ljuset från prästens fönster faller över Ejvind i den yrande snön är bland filmens vackraste, och slutscenen är oförglömlig.

Filmen blev en triumf. Innan den haft premiär skrev författaren Jóhann Sigurjósson:

"Och så förstås filmens ljus-verkan, som på mig fungerade som musik, en ljusets musik. Det var ju något stumt, det måste ni förstå, vid framförandet, som närmast var en prövning för mig, men det fanns ögonblick där ljuset i bilderna blev till en brusande lovsång för mitt sinne eller verkade som en dödskoral. [...] Vad Victor Sjöström här har lyckats med som iscensättare och regissör tvekar jag inte att kalla genialt. Och mer än så eftersom det är så förhållandevis nya vägar han har beträtt. Genom filmen lever och lider och lyser också de två människornas ansikten, Sjöströms och fru Erastoffs, mannens och kvinnans ansikten – och samtidigt speglas alla tiders mans- och kvinnokamp däri. Och himlen över dem. Stjärnorna. Natten. Morgonen med det blida ljuset och dagen med dess långa skuggor. Djupt har Sjöström trängt in i mitt diktverk innan han översatte det till film, för att sedan skänka mig det tillbaka, berikat och mättat med skönhet." (Odaterat klipp ur dansk tidning.)

Vid premiären i Paris fick den nya svenska filmen sitt internationella genombrott: "Detta är tveklöst den vackraste filmen i världen. Victor Sjöström har regisserat den med en suveränitet som gör varje kommentar överflödig, och den visar att han är en storartad och mänsklig aktör, liksom hans motspelerska och den tredje, ovanligt uttrycksfulla rollinnehavaren: naturen! [...] Detta är den första kärleksduett som hörts i en biograf. En duett som omfattar ett helt liv." (Louis Delluc, Cinéma et Cie)

Efter succén med Terje Vigen hade Svenska Bio beslutat att "omlägga inspelningsarbetet så till vida att färre antal filmer än förr komma att inspelas [...]. Istället skola dessa kostas på så mycket mer konstnärligt kvalificerat arbete. [...]" (Stockholms Dagblad)

Nina Widerberg (2015)