En kärlekshistoria

Roy Anderssons mästerliga debutfilm om den trevande och uppslukande första kärleken och de vuxnas misslyckanden och olycka.

Roy Andersson var 26 år och nyutexaminerad från Filmskolan (som senare döptes om till Dramatiska institutet) när han regisserade sin debutlångfilm, den numera klassiska ungdomsfilmen En kärlekshistoria.

En av inspirationskällorna var Milos Forman, en av förgrundsgestalterna för den tjeckoslovakiska Nya vågen, en filmrörelse som kulminerade med Pragvåren 1968 och som utmärktes av ett lätt och lekfullt uttryck men också av en viss samhällskritik. Roy Andersson har själv berättat att det särskilt var relationen och konflikterna mellan ungdoms- och vuxengenerationerna i Formans En blondins kärleksaffärer från 1965 som influerat hans arbete med debutfilmen.

En kärlekshistoria spelades in under sommaren 1969 och fick premiär i april 1970. Filmen rymmer flera tidstypiska teman, såsom de ungas oförstående inför vuxenvärlden som framställs som tråkig, stagnerad och närmast förtryckande. Särskilt Annikas familj skildras som ett socialt fängelse där farfadern känner sig onödigförklarad, pappan spyr bitter galla över karriären som kylskåpsförsäljare som har gått i stå, mamman försöker släta över och stå ut med sin traditionella hemmafruroll och den unga mostern har gett upp sina flygvärdinnedrömmar och ägnar sig åt destruktiva, uppslitande kärleksrelationer.

1960-talet var ju decenniet då gamla ideal såsom könsroller, klassamhälle och kärnfamilj började ifrågasättas, då studentrevolterna och protesterna mot Vietnamkriget och kulturimperialismen avlöste varandra runtom i världen. I En kärlekshistoria skildras det unga paret Annika och Pär som hoppet om en annan, möjligen ljusnande, framtid som inte formas av gamla konventioner utan av kärlek och lekfullhet.

Ändå är inte filmen en politisk film i samma anda som många andra samtida svenska filmer såsom HasseÅTages Äppelkriget (1971), Mai Zetterlings Flickorna (1968) eller Vilgot Sjömans Jag är nyfiken-filmer (1967-1968). Snarare är det den på pricken-autentiska skildringen av den trevande och helt uppslukande första kärleken som man i efterhand i förstone minns och som gör att filmen känns sprittande levande ännu drygt 40 år efter premiären.

Text: Malena Janson (2014)